Korsvirke

Korsvirke är en stomme av stående och liggande bjälkar. Längst ned ligger syllen, i Skåne kallad fotträ. I den står stolparna, och mellan dem löper löshult. I hörnen sitter snedsträvor som håller stommen stadig. Delarna fogas ihop med tappar i urtag.

Facken fylls med det som finns. Flätverk av hassel som klinas med lera, blandad med hackad halm och sand. Lersten. Eller bränt tegel, för den som har råd. Ytan kalkas för att tåla regnet, och taket läggs oftast av halm.

Tekniken sparar virke – och passar därför de skogsfattiga slättbygderna perfekt.

Före 1645 och 1658, när Halland, Skåne och Blekinge blir svenska, finns korsvirke nästan inte på den svenska landsbygden, bara i några städer längs ostkusten. I Skåne däremot är det slättens sätt att bygga. Före 1850 är de flesta husen där korsvirke med fyllning av obränd lera. Tegel kan man bränna sedan slutet av 1100-talet – men det är förbehållet kyrkor, adel och borgare. Först under 1800-talets andra hälft blir teglet vanligt.

I städerna bygger de rika praktfullt. Ystad, omkring 1500. En köpman reser Pilgrändshuset. Övervåningen kragar ut över gatan, buren av knektar. Facken är murade i rött tegel, och snedsträvorna sitter symmetriskt, som dekor. Huset restaureras på 1940-talet och blir byggnadsminne 1967. En del är rekonstruerat – det vi ser är också 1940-talets bild av 1500-talet.

Sedan kommer sågverken. Under 1800-talets andra hälft kläs allt fler korsvirkesväggar med panel. Korsvirket börjar ses som ett tecken på fattigdom. Många hus putsas över eller rivs.

I dag är de en stolthet. Ystad har ett ovanligt rikt bestånd av korsvirkeshus kvar.

Timmerhus. I timmerhuset bär stockarna själva väggen. I korsvirket bär stommen, och facken är bara fyllning.

Skiftesverk. I samma tid bygger man skiftesverk i de skogrikare trakterna. Där fälls plankor in i skåror i stolparna – väggen blir helt av trä.