Landshövdingehus

1800-talets Göteborg är en stad som växer för fort. Hamnen, varven och fabrikerna drar till sig arbetare, och befolkningen går från 26 000 år 1850 till 131 000 år 1900. Folket bor trångt och fuktigt i källare, på vindar och där det finns plats. Samtidigt förbjuder stadens regler trähus i mer än två våningar, på grund av brandrisken – och stenhus är för dyra för arbetarna. Bostadsbubblan är redo att spricka.

Räddningen kommer inte från staden själv. 1872 bildas Arbetarnas Byggnadsförening, ett kooperativ lett av snickaren och handlanden Johannes Nilsson. På 1860-talet har han arbetat som byggnadssnickare i Kalifornien – där det står hus med en våning i sten och en eller två i trä. Idén följer troligen med honom hem.

Kryphålet finns redan i regelverket. 1874 års byggnadsordning tillåter fortfarande bara två våningar i trä. Men den tillåtna höjden höjs till 10,1 meter – lika högt som ett vanligt trevåningshus. Lyft källaren helt ovan mark, gör den till en bottenvåning i sten, och två trävåningar ryms ovanpå.

Byggnadsnämnden säger nej: det här är trevånings trähus. Men nämnden är inte enig, och stadsarkitekten Victor von Gegerfelt försvarar hustypen – stenvåningen är en "källare över jord". Föreningen överklagar till länsstyrelsen, som i november 1875 undanröjer förbudet. Det är troligen där namnet föds. Det är inte uppkallat efter någon särskild landshövding. Göteborgarna blandar helt enkelt ihop ämbetet med personen.

De första står klara 1876 i kvarteret Ananasen i Annedal – 24 nästan likadana hus på rad. I stället för portar går en trädplanterad ekonomigata mitt genom kvarteret, kantad av vedbodar och avträden. Bottenvåningen kallas stenfot och är av fogstruket tegel. Ovanför sitter stående locklistpanel, fem fönsteraxlar och låga fönster under takfoten. Köket ligger mot gården, rummet mot gatan.

Under panelen är husen oftast timrade. Grova plank, laxknutade i hörnen, vilar på bottenvåningens tegel. Så byggs de flesta landshövdingehus ända in på 1920-talet. Först efter 1930 tar betong och regelstomme över.

Grunden är alltid densamma: tre våningar, sten nederst och trä överst. Det som skiljer husen åt är fasaddräkten, som följer tidens stilar decennium för decennium.

1870-talets hus är sparsamt dekorerade, en "avmätt klassicism" med liggande panel och profilerade fönsterfoder. 1881 dyker det första brutna taket upp i Haga, 1884 de första lukarnerna. Nyrenässansen har nått landshövdingehuset – med kvaderputs, slutstenar och trekantsgavlar över andra våningens fönster. 1890-talet är snickarglädjens årtionde, med balkonger, burspråk, torntak och tegel i två färger i bottenvåningen.

Efter sekelskiftet blir husen större, djupare och mer anonyma. Jugenden, som präglar så mycket annat kring sekelskiftet, lämnar knappt några spår här. 1910 ritar Johan Jarlén det första nationalromantiska landshövdingehuset, på Seminariegatan i Annedal – i mörkrött handslaget tegel och med säteritak. Samma år utlyser Föreningen för Göteborgs försköning en tävling om det bästa landshövdingehuset. 1910-talets hus målas mörkbruna, nästan svarta, med karnaper och oxögon.

1920-talet återvänder till symmetri och ljusa färger. 1923 dras trävåningarnas panel för första gången ner över stenvåningen. I 1930-talets funktionalism blir husen släta lameller som vänds mot solen – stilen som "bar fröet till landshövdingehusets undergång".

Omkring 3 290 hus byggs, och runt 1940 bor nästan hälften av göteborgarna i dem. 1936 finns inga planer på nya, och 1945 förbjuds hustypen helt på grund av brandfaran. Sedan kommer rivningsraseriet. Under 1960- och 70-talen river Göteborg dubbelt så många lägenheter som Stockholm, och hela stadsdelar som Annedal och Landala försvinner. Först när stadsdelarna står tomma öppnas ögonen för vad som gått förlorat. I dag är de kvarvarande husen i Majorna, Kungsladugård, Haga och Bagaregården en stolthet för staden.

Vanliga trähus eller stenhus. Titta på bottenvåningen. Är den i sten, de två våningarna ovanför i trä, och huset står i Göteborg – då är det ett landshövdingehus.