Jugend

Jugend – döpt efter den tyska tidskriften Jugend – är en internationell revolt mot historicismen. I stället för att låna ornament från renässans och barock hämtar arkitekterna sina former ur naturen: växtrankor, blommor, vatten.

I Sverige blommar stilen ungefär 1896–1914. Genombrottet kommer med Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården 1897, där Ferdinand Boberg är chefsarkitekt. Därifrån sprids stilen snabbt över landet, och utställningarna i Norrköping 1906 och i Malmö 1914 tar den vidare. Malmö blir en jugendstad i egen rätt, med arkitekter som Oscar Hägg och Axel Anderberg, vars Sankt Johannes kyrka byggs 1903–1907.

Förebilderna finns i Wien och Paris. I Österrike blir jugenden stram – raka linjer och geometriska figurer. I Frankrike svämmar portalerna över av böljande linjer. Ledande svenska arkitekter tycker att mycket av det är vulgärt. Så Sverige gör en egen variant. Måttfull. Sparsmakad. Med släta, mjukt välvda putsytor.

Ornamenten målas i fasadens egen kulör. Det är ett tydligt brott mot 1890-talet, där sten och tegel skulle kontrastera. Motiven hämtas ur den svenska naturen – kottar, eklöv, tallkvistar och solrosor. Titta noga vid porten: där sitter ofta en groda, en sköldpadda eller en trollslända, gjuten i konststen.

Stockholm är mitt i en förvandling. Gatorna stensätts och elektriska spårvagnar ersätter hästarna. Kritiken mot 1800-talets täta och ohygieniska stenstad är massiv – ändå fortsätter byggmästarna att fylla rutnätets kvarter. Men fasaderna är nya. I norra Vasastan, i Birkastan och längs Hornsgatan växer hela kvarter i jugend fram, många ritade av firmorna Dorph & Höög och Hagström & Ekman.

Gatan avgör hur pampigt huset blir. Längs huvudgatorna står höga hus med butiker i bottenvåningen, hörnburspråk och rik dekor. I arbetarkvarteren byggs arbetarjugend – små lägenheter, slät puts och några ritsade linjer som enda prydnad. Ändå får varje hus sin egen form och sina egna färger.

Bakom fasaden blir livet bekvämare. Elen blir allmän. Från mitten av decenniet ersätter vattenklosetten torrdasset, och centralvärme med radiatorer vinner mark. Och 1907 kommer en ny stadsplanelag: nu kan staden styra hushöjd, husdjup och taklisthöjd i detalj – och kräva att även gårdsfasaderna ser ordentliga ut.

I Stockholm står Dramaten (Fredrik Lilljekvist, 1901–1908) och Ferdinand Bobergs byggnader – bland dem Thielska galleriet och Centralposthuset. I Göteborg får till och med landshövdingehusen jugenddräkt: husen blir djupare, och portar, burspråk och balkonger placeras fritt och osymmetriskt över fasaden.

Men den riktigt vilda jugenden från kontinenten? Den är sällsynt i Sverige. Dramaten är en återhållsam wienerjugend, och Wilhelm Klemmings Centralbadet låter hellre grönska och trädgård ta plats. Undantaget heter Carl Bergsten. Efter en studieresa till Wien 1904 ritar han Norrköpingsutställningen 1906 – vitt, svart och mörkblått, med en parabelformad kupol över industrihallen. Ragnar Östberg kallar det "benrangelsarkitektur", och menar det som beröm. Tre år senare står Bergstens Hjorthagens kyrka klar i Stockholm.

I Sverige glider jugend och nationalromantik ofta in i varandra – många hus bär drag av båda.

Nationalromantik. Jugend är ljus, mjuk och internationell; nationalromantiken är mörk, tung och vill vara svensk. Engelbrektskyrkan i Stockholm bär drag av båda.

Nyrenässans. Nyrenässansen är tung och stenimiterande – kvaderputs, frontoner över fönstren och kraftiga lister. Jugend låter putsen vara slät och mjuk, och ornamenten får fasadens egen kulör. Och fönstren? Nyrenässansens har omfattningar och frontoner. Jugendens sitter ofta rakt i den släta putsen, helt utan omfattning.