Tegelgotik

I Nordtyskland, Polen, Baltikum och Skandinavien är det ont om huggbar sten. Svaret blir bränt tegel. Tegelgotiken sprids med handeln och Hansan, och munkordnarna – inte minst dominikanerna – bär med sig kunnandet från kloster till kloster.

Sigtuna, mitten av 1200-talet. Dominikanerna bygger kloster och kyrka. För första gången i landet bränner man tegel. Koret och klostret invigs på Marie himmelsfärdsdag 1247 eller 1248. Koret har ännu romanska drag, men långhuset, klart i mitten av 1250-talet, visar en begynnande gotik – mälardalsgotiken. Vid reformationen rivs klostret. Kyrkan står kvar.

Uppsala, omkring 1270. En ny domkyrka börjar resas, och en fransk byggmästare, Estienne de Bonneuil, kontrakteras. Teglet slås och bränns nära bygget, men pelarna längst fram är av gotländsk kalksten. Pengarna tar slut, pesten kommer, och först 1435 kan kyrkan invigas. Tornen byggs ännu senare. Det vi ser i dag är också Helgo Zettervalls domkyrka: på 1880-talet restaurerar han den i nygotisk anda och ger den de höga spirorna.

Malmö, tidigt 1300-tal. Den gamla romanska S:t Nikolai rivs bit för bit, och S:t Petri kyrka byggs från öster mot väster. Förebilden är Mariakyrkan i Lübeck. Det blir en basilika i baltisk tegelgotik, med högre valv och ljusare rum. Tornet rasar 1420. Det byggs upp och rasar igen 1442.

Tegel går inte att hugga i, så ornamenten måste byggas. Med formtegel, mönster i olika färgat tegel, vitputsade blinderingar och framför allt trappgavlar får murarna liv.

Nygotik i tegel. 1800-talets tegelkyrkor imiterar gärna tegelgotiken. Titta på teglet – se ovan. I Uppsala domkyrka möts de: medeltida murar, 1880-talets spiror.