Rekordåren

"Rekordåren" kallas de ekonomiskt starka åren efter andra världskriget, fram till oljekrisen 1973–74. I byggnadshistorien står ordet för en period av enormt byggande – och av rivningar.

Startskottet går 1953. Då börjar en våg av saneringar av gamla stadskärnor över hela landet – och den når sin kulmen först under 1960-talet. Byggandet industrialiseras: byggkranar och hissar ersätter tegelbärarna, staten stödjer elementfabriker, och lånereglerna mellan 1956 och 1962 gör punkthus på mer än nio våningar extra lönsamma.

I stad efter stad rivs stora delar av de gamla stadskärnorna för att ge plats åt varuhus, kontor, parkeringshus och breda trafikleder. Mest känd är Norrmalmsregleringen i Stockholm, med de fem Hötorgsskraporna – byggda 1955–1962, 19 våningar och 61 meter höga – och Sergels torg. Peter Celsings Kulturhus vid torget byggs 1968–1974. I Göteborg går det ännu längre: där rivs dubbelt så många lägenheter som i Stockholm, och hela stadsdelar som Annedal och Landala, med sina landshövdingehus, försvinner.

Rivningarna väcker till sist ett motstånd. Det är först när stadsdelarna står tomma som ögonen öppnas för vad som gått förlorat – och det moderna kulturmiljöarbetet tar fart. Samtidigt växer de stora bostadsområdena fram i förorterna, se miljonprogrammet.

Miljonprogrammet. Rekordåren gäller hela perioden, inte minst stadskärnorna; miljonprogrammet är det specifika bostadsprogrammet 1965–1974.