01. Trygghet i tegel
Under och efter andra världskriget mjukas funktionalismen upp. Svenska arkitekter vill bygga bostäder som känns trygga och mänskliga, inte bara rationella: tegel och trä i stället för vit puts, sadeltak, variation och omsorg om gårdar och grönska. Utomlands kallas det "Swedish modern", och den brittiska tidskriften Architectural Review talar om "the New Empiricism".
Det börjar med en väckarklocka. 1938 reser Lubbe Nordström runt i landet och skildrar "Lort-Sverige" – trånga, fuktiga och ohygieniska bostäder. Efter kriget tar kommunerna ansvaret. Allmännyttiga bostadsbolag startas i hela landet, statliga lån gör det möjligt, och 1947 får kommunerna planmonopol.
Samtidigt växer kritiken mot 1930-talets raka rader av lamellhus. För kyliga, för monotona. Husen får brantare sadeltak med rött lertegel och mindre fönster för att hålla värmen under de kalla krigsvintrarna. Fasaderna putsas i grov spritputs i dova kulörer – ockra, grått, grönt och rött – ofta med en slät, ljus ram runt fönstren. Gärna en egen kulör för varje trapphus. Bostadsstyrelsen rekommenderar 1942 att varje ny lägenhet ska ha en balkong, och stjärnhuset – tre flyglar kring ett trapphus, med ljus från tre håll – blir en svensk uppfinning.
Sven Backström och Leif Reinius blir tidens stora bostadsarkitekter, med stjärnhusen i Gröndal (1946–1951) och Rosta i Örebro (1948–1952). Sven Markelius är med och planerar Vällingby och Farsta i Stockholms ytterkanter – förorter byggda kring tunnelbanan, med centrum, arbetsplatser och bostäder efter brittiska new town-ideal.
Femtiotalet tror på framtiden. Markelius lanserar ABC-staden – Arbete, Bostad, Centrum – och Vällingby centrum invigs 1954. Kring tunnelbanestationerna växer stadsdelarna, högst i mitten och lägre ut mot kanterna: ett högt punkthus som accent vid torget, lamellhus i tre våningar runt gröna gårdar och småhus längst ut. I början är skalan liten. Klipphällar och stora tallar får stå kvar på gårdarna. Mot slutet av decenniet tar industrin över – byggkranar, fabrikstillverkade element och punkthus på åtta till elva våningar i skrapad, ljusgrå ädelputs där glimret skimrar i solen.
02. Så känner du igen den
- 1.Synligt tegel, ofta gult eller rött
- 2.Sadeltak i stället för platta tak
- 3.Punkthus och stjärnhus med ljus från flera håll
- 4.Indragna balkonger och omsorgsfulla trädetaljer
- 5.Hus placerade i park och terräng, inte längs gator
- 6.Grov spritputs i dova kulörer med släta, ljusa fönsteromfattningar
- 7.Fasaden färgsatt trapphus för trapphus
- 8.Glasade portar i ek under ett litet plåtklätt skärmtak
03. Detaljen som avslöjar
Fönsterramen. En slätputsad, ljus ram runt fönstret i en grov, mörkare spritputsfasad är det sena 1940-talets och det tidiga 1950-talets signatur.
Läs fasaden
- Punkthuset med ljus från flera håll
- Grov spritputs i dov kulör
- Glasad port i ek
04. Arkitekter och byggmästare
- Sven Backström & Leif Reinius
- Sven Markelius
05. Se den här
- Stjärnhusen i Gröndal, Stockholm1946–1951
- Rosta, Örebro1948–1952
- Vällingby och Farsta, Stockholm1950-talet
- Vällingby centrum, Stockholminvigt 1954
- Hägerstensåsen och Årsta, Stockholm1940-talets grannskap
06. I appen
2 platser i stilen i Everyday Grandeur, tillagda av appens användare. Tryck på en plats för att se den på kartan.
07. Förväxlas ofta med
Funktionalism. 1930-talets funkis är vit, kantig och har platta tak. Efterkrigsmodernismen är varmare och mer traditionell i materialen.
Källor
- lex.dk (Den Store Danske): "Sverige – arkitektur – 1850 til i dag"
- Cecilia Björk & Laila Reppen: Tidstypiskt – arkitekturdetaljer i flerbostadshus 1880–1980 (Svensk byggtjänst, 2016)
Agnes Lagerstedts gata 10
Dn-Skrapan